Kroppens inre visdom - att hitta tillbaka till det vi redan vet

Vi lever i en tid där vi har tillgång till mer information än någonsin. Samtidigt finns det en kunskap inom oss som vi ofta missar att lyssna in. Det är en kunskap som känns;

Som en spänning i magen när något inte stämmer.

Som en lättnad när något är rätt.

Som en impuls att vilja gå därifrån.

Som en värme i bröstet när vi känner igen något.

Som en stilla visshet som inte riktigt går att förklara.

Det är detta vi kan kalla kroppens inre visdom.

Inte för att kroppen alltid har rätt, eller för att varje kroppslig signal ska tolkas som intuition. En traumatiserad kropp kan också reagera på det som är tryggt som om det vore farligt. Men bakom våra automatiska försvarsreaktioner finns en djupare förmåga att känna in och att orientera oss. Och kanske är en del av läkningen att långsamt lära sig skilja mellan dessa två.

När kroppen har lärt sig att överleva

För den som har levt länge i stress eller otrygghet kan kontakten med den egna kroppen vara komplicerad. Kroppen kan ha blivit platsen där smärtan och ångesten bor. Att vända uppmärksamheten inåt kan därför kännas mer skrämmande än tryggt.

Många lär sig därför tidigt att lämna kroppen för att istället gå upp i huvudet. Vi Analyserar, Presterar, Kontrollerar och försöker Förstå oss fram till trygghet.  Detta kan förstås som en överlevnads anpassning för att skydda oss från smärta; om kroppen en gång förknippades med fara kan det ha varit klokt att inte lyssna för mycket på den. Att stänga av känslor, behov och impulser kan ha hjälpt oss att fungera i en miljö där våra egna signaler inte fick mycket utrymme.

Men det som en gång hjälpte oss att överleva kan senare göra det svårt för oss att leva ett liv till fullo och i kontakt med oss själva. Traumaläkning handlar därför inte bara om att förstå vad som har hänt oss. Det handlar också om att långsamt återupprätta en trygg relation till den egna kroppen.

Kroppen minns mer än vi tror

Våra kroppar bär på en historia som är större än vår individuella livsberättelse. Vi föds in i relationer, familjer och sammanhang som har formats långt före oss. Genom generationer förs livserfarenheter vidare. Genom berättelser, relationella mönster, sättet vi lär oss att hantera känslor och genom biologiska mekanismer som bland annat kan påverkas av långvarig stress.

Forskningen kring epigenetik och intergenerationell överföring är fortfarande komplex och långt ifrån så enkel som idén att ”minnen förs vidare i DNA”. Men vi vet att våra kroppar formas av både arv och miljö, och att erfarenheter kan påverka hur våra biologiska system utvecklas och regleras.

Och kanske finns det också något mer poetiskt i tanken på vårt mänskliga arv: Vi kommer från människor som har överlevt!

Människor som har kunnat känna när något var farligt. Som har varit bra på att läsa av väder, djur, landskap och andra människor. Som har känt på sig när det var dags att stanna, när det var dags att gå och när det var dags att söka skydd tillsammans…

Långt innan vi hade ord för nervsystemet fanns kroppens orienteringsförmåga.

Långt innan vi kunde läsa om anknytning fanns behovet av tillhörighet.

Långt innan vi kunde mäta stress fanns känslan av att något inte stod rätt till.

Det betyder inte att våra kroppar bär på en mystisk, ofelbar visdom. Men det betyder att människan inte enbart är ett tänkande väsen. Vi är också kännande, relationella och i hög grad kroppsliga varelser.

När intuition får en plats

Jag tror att intuition ibland har fått ett lite flummigt rykte, som om intuition vore något övernaturligt eller en mystisk röst som alltid vet sanningen. Jag ser på det annorlunda;

Intuition kan förstås som en form av snabb, kroppslig och ofta omedveten informationsbearbetning.

Kroppen registrerar mängder av små signaler; tonfall, ansiktsuttryck, kroppsspråk, förändringar i miljön och tidigare erfarenheter, långt innan vårt medvetna tänkande hinner formulera vad som händer. Men här finns också en viktig skillnad;

Alla starka kroppsliga reaktioner är inte intuition.

Ibland är det trauma som talar. En person som blivit avvisad kan känna stark oro när någon inte svarar på ett meddelande. Det betyder inte automatiskt att relationen är fel, utan det kan vara ett gammalt anknytningssår som har aktiverats. En person som vuxit upp med mycket konflikt kan känna obehag när någon är tyst. Det betyder inte nödvändigtvis att något är fel, utan att kroppen kan ha lärt sig att tystnad föregår fara.

Därför handlar läkning inte alltid om att ”lita på kroppen”, utan istället om att lära känna kroppen. Att bli nyfiken på dess signaler.

• Vad är en gammal alarmreaktion?

• Vad är en verklig gräns?

• Vad är rädsla?

• Vad är längtan?

• Vad händer när jag får vara kvar i känslan en stund, utan att genast agera på den?

Med tiden kan det bli lättare att urskilja tonen från det gamla såret, från den mer stilla rösten inom oss som faktiskt vet vad vi behöver.

Att återvända till kroppen

Kanske är en del av läkningen att börja se kroppen mindre som ett problem som behöver lösas och mer som en relation som behöver återupprättas. Vad händer om trötthet inte är något jag måste övervinna, utan information? Vad händer om vi ibland låter kroppen få säga sitt innan huvudet tar över? Och kanske behöver vi också återknyta till känslan av att vi är en del av något större än vårt individuella jag.

Vi bär våra familjers berättelser. Vi påverkas av kulturen vi växer upp i. Vi formas av relationerna omkring oss. Och någonstans långt bakom våra individuella liv finns generationer av människor vars liv gjorde vårt möjligt.

Att tänka på detta kan väcka en särskild sorts ödmjukhet. Vi börjar förstå att vi inte behöver uppfinna oss själva från början, utan vi kommer redan med en kropp som har en lång historia med förmågor som utvecklats och finjusterats under tusentals år.

Med en kapacitet att känna, orientera oss, skapa relationer, söka gemenskap och anpassa oss till vår omgivning. Kanske är läkningen därför inte alltid en fråga om att lära sig något nytt, utan om att minnas något som redan finns där.

Terapin som en väg tillbaka till kroppens språk

Kroppsbaserad terapi börjar inte med frågan: Vad tänker du om det som hände?

Istället uppmärksammar vi:

Vad händer i dig när du berättar det här?

Var känner du det?

Vad förändras när du saktar ner och låter det vara?

Genom kroppsnära och upplevelsebaserade metoder kan vi närma oss erfarenheter på ett sätt som inte enbart bygger på det logiska och berättande minnet. Vi följer det som visar sig i kroppen och låter processen få utvecklas i sin egen takt.

Inom metoden Brainspotting finns en särskild betoning på att följa klientens egen process – det som ibland beskrivs som att följa ”the tail of the comet”. I stället för att terapeuten bestämmer vart processen ska ta vägen, blir uppgiften att vara närvarande, nyfiken och följsam inför det som redan håller på att ske inom individen.

För mig är det en vacker bild av vad terapi kan vara. Inte att terapeuten har svaret, utan att tillsammans skapa tillräckligt mycket trygghet för att individen ska kunna börja höra sin egen röst. Den del av oss som länge har varit överröstad får börja tala igen.

En liten övning – att börja lyssna

Nästa gång du står inför ett beslut, stort eller litet, prova att lägga undan behovet av att hitta det rätta svaret för en stund. Istället...

Sätt dig ner.

Låt fötterna vila mot golvet.

Känn stolen under dig.

Lägg märke till din andning utan att försöka förändra den.

Och ställ sedan en enkel fråga:

Vad händer i min kropp när jag föreställer mig att jag säger ja?

Vänta.

Lägg märke till vad som händer.

Sedan:

Vad händer i min kropp när jag föreställer mig att jag säger nej?

Försök att inte tolka direkt.

Lägg bara märke till.

Kanske kommer en känsla. En bild. En förändring i andningen. En spänning. En lättnad… Eller ingenting alls. Allt det är information.

Och kanske är det viktigaste inte att hitta ett omedelbart svar, utan att börja bygga relationen igen; relationen till kroppen. Till intuitionen. Till det som finns under alla krav, prestationer och analyser. Till den del av dig som har varit med dig genom hela ditt liv.

Att långsamt, varsamt och utan att forcera det, börja lyssna.