Din orubbliga inre kärna: Att läka otrygg anknytning genom kontakten med dig själv

I hjärtat av nästan varje terapeutiskt samtal om otrygghet finns en längtan efter en fast punkt. För den som bär på sår från barndomen – oavsett om de är högljudda eller tysta – känns den punkten ofta främmande och avlägsen. Hur känns trygghet om jag aldrig upplevt det? Om de personer som skulle vara min trygga hamn i stället skadade mig, går det verkligen att bygga en stabil grund på det som känns som sankmark?

Om jag inte vet hur trygghet ska kännas är det lätt att fastna i ett destruktivt mönster av att ständigt söka efter en känsla av trygghet från andra. Men om tryggheten inte samtidigt är befäst inuti, så riskerar detta sökande utåt leda till fler negativa relations erfarenheter, missnöje och en ännu mer sårad självkänsla.

Så vad kan vi göra för att läka otrygg anknytning hos de som nu är vuxna och aldrig kände sig trygga som små? Svaret vilar i en av filosofins och psykoterapins mest hoppfulla insikter: idén om en stabil, klok inre kärna, som vi alla bär på och som vi alla kan återknyta kontakten med.

En kärna som aldrig skadas

Filosofiskt sett är tanken att det djupt inne i varje människa finns en essens som är fundamentalt oförstörbar långt ifrån ny. Inom österländsk filosofi kallas det ibland för vår sanna natur eller Buddha-natur – en inre lugn himmel som kan döljas av moln, men som alltid finns där lugnt observerande bakom tillfälliga tankar och fantasier. Inom modern traumaterapi kallar vi det ibland för "Självet" eller den "Kloka vuxna".

Denna kärna besitter egenskaper som vi alla föds med: nyfikenhet, lugn, klarhet och en naturlig förmåga till medkänsla. Även om du vuxit upp i en miljö präglad av otrygghet, där du tvingades anpassa dig, stänga av eller ständigt vara på din vakt, så har dessa överlevnadsstrategier bara lagt sig som skyddande höljen runt din oförstörbara kärna. Så länge du lever är denna inre mänskliga essens omöjlig att radera. Om du utgår ifrån detta tankesätt så kan du se på terapin som en process som handlar om att hitta tillbaka till och stärka det som redan finns inom dig. I stället för att bygga något helt nytt från grunden (som lätt kan kännas överväldigande), så handlar terapin om att återknyta kontakten med det du redan har. Du är inte förstörd, du är bara temporärt dold bakom dina försvar.

Terapin som en bro till ditt vuxna jag

I terapin använder vi denna idé som vårt viktigaste verktyg för att reparera anknytningssår. I stället för att bara prata om det som gör ont, arbetar vi aktivt med att stärka kontakten med din kloka, vuxna, medkännande kärna så att den kan bli den trygga bas du saknat. För att detta ska bli mer än bara vackra ord behöver vi arbeta upplevelsebaserat. Vi integrerar kroppens signaler och känslornas kraft för att övertyga ditt nervsystem att faran är över, att du är trygg nu. Vi tränar din kloka kärna i att träda fram och hålla dina svåraste känslor, precis som en trygg förälder håller ett gråtande barn. 

Att reparera anknytning genom upplevelse.

Läkningen sker stegvis och i mötet mellan dina olika inre delar. Så här gör vi i terapin:

1. Aktiverar den kloka kärnan: Vi börjar med att varsamt sakta ner och landa i kroppen för att hjälpa din stabila, vuxna kärna att kliva fram. Det är den delen av dig som kan se och hålla om din smärta utan att bli översköljd av den.

   
   

2. Identifierar och avlastar de sårade delarna: Med hjälp av stabiliteten och klarheten i din kloka kärna kan du sedan medvetet och varsamt närma dig och avlasta de delar av dig som bär på otryggheten – det rädda barnet, den vaksamma kritikern eller den ensamma rösten.

   
   

3. Reparation: Här sker det magiska. Genom att låta din kloka kärna "spegla" och trösta dina sårade delar, skapar vi en ny anknytning – men den här gången med ditt eget stabila inre. Du lär dig att rikta den bekräftande och trygga blicken mot dig själv. När din kloka vuxna säger till ditt inre barn: "Jag ser dig nu, och jag lämnar dig aldrig", börjar nervsystemet faktiskt att lugna sig och äntligen läka.

Det är detta som blir en hemkomst till det lugn och den styrka du alltid burit på, men som du nu äntligen får börja leva ifrån. Utifrån detta behöver du inte längre leta efter en trygg bas där ute – du håller på att bli din egen.

Reflektion: Att börja lyssna inåt

Här är några frågor som kan hjälpa dig att börja utforska kontakten med din egen kloka kärna. Ta gärna en stund i stillhet och se vad som dyker upp, utan att värdera svaren:

• Kan du minnas ett tillfälle – om än bara för en sekund – då du kände dig helt lugn, klar eller objektiv? Kanske när du såg ut över havet, var kreativ och fokuserad på ett hantverk eller hjälpte någon annan med något? Det du kände då var din kloka kärna som trädde fram.

  
  

• Om du lägger en hand på bröstet och en på din mage och saktar ner din utandningsluft... kan du då för en kort stund förnimma en del av dig som bara observerar din upplevelse, utan att döma eller stressa?

  
  

• Om du föreställer dig att du ser på en vän som kämpar med precis det du kämpar med just nu – vilken ton har din inre röst då? Skiljer den sig från hur du pratar med dig själv?

  
  

• Om din kloka, vuxna kärna fick säga en enda mening till den del av dig som känner sig mest otrygg eller ensam just nu, vad skulle den meningen då vara?