Tysta trauman

Tysta trauman (också kallade försummelsetrauman eller bristtrauman) kännetecknas av det som inte hände, men som borde ha hänt för att ett barn ska utvecklas tryggt. Det lämnar kanske inga fysiska ärr, men kan skapa djupa spår i nervsystemet.

Här är exempel på tysta trauman, uppdelade i olika kategorier:

1. Emotionell försummelse (Det som inte gavs)

Detta är den vanligaste formen av tysta trauman och handlar om en brist på emotionell respons.

• Brist på spegling: När ett barn visar glädje, sorg eller ilska men föräldern inte reagerar på eller bekräftar känslan på ett tryggt sätt. Exempelvis kan föräldern, i stället för att bekräfta känslan i barnet, bli överväldigad av egna känslor och/eller bestraffa barnet för känslor som föräldern själv inte klarar av att hantera. Barnet lär sig genom detta att dess inre värld inte är viktigt, fel, farligt eller inte existerar.

• Den "avstängda" föräldern: En förälder som är fysiskt närvarande men emotionellt avstängd, kanske på grund av egen depression, trauma eller mobilberoende (så kallad "still face"-effekt).

• Frånvaro av tröst: Att lämnas att skrika eller "gråta ut" ensam utan att någon kommer och reglerar barnets ångest, vilket lär nervsystemet att det är farligt att vara sårbar.

  
  

2. Osynliggörande och rollbyten

• Parentifiering: När barnet förväntas ta hand om förälderns känslomässiga behov. Detta är ett trauma eftersom barnets egna behov av att vara liten och skyddad raderas. Barnet lär sig att andras behov är viktigast och kan resultera i ett mönster av medberoende och "people-pleaser" -syndrom i vuxen ålder.

• Det "duktiga" barnet: Ett barn som bara får uppmärksamhet när det presterar eller är tyst och fogligt. Detta skapar ett inre relationellt sår av att aldrig bli sedd och älskad för den jag är, utan bara för vad jag gör.

• Att vara det "svarta fåret" eller "den osynliga": I dysfunktionella familjer kan ett barn bli den som ingen räknar med, vars födelsedagar eller framgångar passerar utan egentlig notis och/eller bli utsedd som det ”svarta fåret” som blir beskylld för allt, utpekad som annorlunda och därmed berövad känslor av tillhörighet, gemenskap och egenvärde som kan följa med och försvåra genom livet.

  
  

3. Miljömässig och social brist

• Brist på skydd (Att inte bli trodd): Om ett barn utsätts för något svårt utanför hemmet och berättar det, men möts av tystnad, att föräldern byter ämne eller att bli ifrågasatt, inte trodd eller till och med bestraffad. Sveket i att inte bli skyddad och stöttad är ofta mer traumatiserande än själva händelsen.

• Kulturell eller social isolering: Att växa upp i en miljö där man tystas ner, förlöjligas eller blir utfryst på grund av sin identitet, sexualitet eller tro, och därmed tvingas försumma stora delar av sig själv för att överleva socialt.

• En förutsägbar men känslomässigt kall miljö: Ett hem som är rent, tryggt och ekonomiskt stabilt, men där det aldrig eller sällan förekommer kramar, skratt eller känslomässigt djupa samtal. Denna känslomässigt "sterila" miljö är ett tyst trauma.

  
  

4. Medicinska och fysiska tysta trauman

• Långvarig sjukhusvistelse som barn: Särskilt om separationen från föräldrar var långvarig. Även om vården var god, kan bristen på trygg anknytning under tiden skapa ett trauma.

• Kronisk smärta eller sjukdom som ignoreras: Att växa upp med fysiska besvär som avfärdas med "det är bara växtvärk" eller "sluta gnäll", vilket gör att barnet tappar kontakten med sin egen kropps signaler.

Varför tysta trauman kan vara svåra att läka

Tysta trauman kan skapa en känsla av kronisk tomhet snarare än akut ångest. Eftersom "inget hände" har den drabbade ofta inget narrativ eller någon specifik historia att berätta för en terapeut. Istället kan man bära på en diffus känsla av att vara fel, oviktig eller trasig. Det är därför inte heller ovanligt att den drabbade ifrågasätter sitt eget behov av terapi, eller känna det som att inte förtjäna terapi och därför undvika söka hjälp. Det är därför enormt viktigt att terapeuter förstår detta, har kunskap om tysta trauman och att terapin kan börja fokusera på att skapa förståelse och bekräfta att upplevda svårigheter och smärta är äkta - att det finns begripliga förklaringar och att detta förtjänar uppmärksamhet.