När kroppen bär på det vi inte har ord för

Många upplever att det kan uppstå en frustrerande klyfta i oss efter trauma: att vi kan förstå vår historia rent intellektuellt, men att kroppen har fastnat inställd på fara. Jag möter ofta människor som kan ha gått flera år i samtalsterapi och blivit experter på att förklara sina mönster, men som ändå lever i en kropp som aldrig helt kan slappna av.

Detta beror på att vårt nervsystem har ett eget språk och logik. Har kroppen en gång lärt sig att vaksamhet krävs för att överleva, fortsätter den att hålla garden uppe även när vi logiskt sett vet att vi är säkra. Den här konstanta beredskapen lämnar förr eller senare spår i kroppen. För vissa blir det en mage som aldrig är i ro, migrän eller ett tryck över bröstet. För andra handlar det om spänningar i nacke eller käkarna som aldrig ger med sig, eller en känsla av att vara avstängd. Det är en form av utmattning som ingen sömn i världen kan råda bot på, helt enkelt för att kroppen aldrig får signalen att den faktiskt får slappna av nu.

Varför vi inte kan "tänka oss friska"

När stressen blir för hög kopplas de rationella delar av hjärnan delvis bort för att prioritera ren överlevnad. Det är därför det inte går att instruera ett stressat system att slappna av med enbart logik. Vi behöver kommunicera på nervsystemets eget språk – ett språk som inte består av ord, utan av fysiska upplevelser av säkerhet och trygghet. Det är detta som somatiskt fokuserad terapi handlar om - att kommunicera med kroppen på ett språk den förstår.

I mitt arbete möter jag många som fastnat i antingen kronisk vaksamhet eller en känsla av att ha stängt av. Då börjar vi arbeta försiktigt med medvetna rörelser, förnimmelser och små, varsamma skiften för att ge nervsystemet konkreta erfarenheter av säkerhet. Ju mer vi övar detta, ju mer flexibelt, stresståligt och stabilt blir nervsystemet över lag. Det är först när kroppen börjar känna sig trygg på riktigt som den slutligen kan våga lägga ner sina försvar och ge oss tillgång till de delar där traumat faktiskt sitter lagrat. Det är på så sätt bearbetningen kan bli komplett – och kännas i hela dig.

Ett första steg på vägen...

Om du vill börja utforska din egen kropps tillstånd, kan du ta med dig dessa frågor i din vardag. Det handlar inte om att hitta snabba svar, utan om att börja uppmärksamma och lyssna:

• Var i kroppen bor din stress? Nästa gång du känner dig pressad, stanna upp en sekund. Uttrycker sig din stress i en knuten mage, spända käkar, i andetaget, eller i någon annan kroppsdel?

• Hur känns lugn och säkerhet för dig? Finns det någon stund under dagen då dina axlar sjunker en millimeter? Vad händer i kroppen när du dricker en kopp te eller ser ut genom ett fönster?

• Vad händer om du landar i fötterna? Just nu, medan du läser detta – kan du känna kontakten mellan dina fötter och underlaget? Vad händer med din andning när du flyttar uppmärksamheten dit?

  
  

Att börja notera dessa små skiften är det första steget i att utvidga ditt toleransfönster. Det är genom dessa ordlösa stunder som vi börjar kommunicera till nervsystemet att du är säker, just här och nu.